headbody

Där hösten dröjde sig kvar

Täcket av fjolårslöv var på sina ställen tjockt och låg till och med i drivor här och där. I den gamla stentrappan verkade ingen ha gått på mycket länge och de algbevuxna träbänkarna skvallrade om att ingen hade rastat där de senaste åren. Mossan hade sedan länge påbörjat erövringen av platsen. 

Jag gick ett kort stycke uppför en liten, nästan osynlig stig, hamnade här och helt plötsligt hade jag förflyttats tillbaks ett kvarts sekel i tiden. Det var åtminstone så det kändes.

Framför mig fanns en gles men vacker bokskog och på stigen en bit bort kunde jag se människor passera. Det var ungdomar, barnfamiljer med sina barnvagnar, joggare och givetsvis hundägare som var ute och rastade sina husdjur.

Antagligen finns det 1000-tals av dessa små övergivna platser runt om i landet. Med tiden besöks de allt mer sällan och till slut bryr sig ingen längre om dem.

"Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker un­der him­len: en tid för födel­se, en tid för död ..." börjar en av verserna i Predikaren.

Jag fick en kort uppenbarelse av förgängligheten på denna plats som jag av en händelse råkade passera i slutet av juni 2018 i en undanskymd del av Slottsskogen i Göteborg.

footer